Kapitel 3 Plasthjärta
*
Åtta veckor senare
Sandra satt åter igen på de obekväma plaststolarna i salen omringad av halvgamla damer. Men denna gången hade hon en underskrift med sig, sin plånbok, ett starkt mod och mycket beslutsamhet. Men mest av allt, nervositet och rädsla. Men hon skulle göra det. Det hade hon bestämt.
En liten stund senare kom det ut en lång man med blont kort hår och samma perfekta ansikte som alla andra som jobbade där.
- Sandra Colleen?
Sandra gick med darriga ben fram till doktorn som sträckte ut armen in mot en korridor och de gick tysta fram ända tills Dr. Yard (som han tydligen hette) bröt lugnet.
- Jasså, 5 operationer på en vecka. Det var inte lite. Hur har du haft råd med det om man får fråga?
Det var väll hemskt vad folk på denna kliniken var nyfikna av sig.
- Nej man får inte fråga. Klippte Sandra av det tvärt, hon ville inte svara på några frågor av honom. Hon ville inte prata med honom alls.
De kom till slut in på ett kontor och de satte sig mitt i mot varandra. Han ville bara ha en snabb förklaring hur hon ville ha det och när han var klart sade han hur de skulle göra och i vilken ordning och hur länge det skulle ta för att läka mm. När han var klar med det tryckte han på några knappar på en apparat i stil med en telefon och poff, en sekund senare dök det upp en sjuksköterska och Sandra fick lägga sig ner på en bår för att bli ritad på. Det var som på dagis, förutom att personerna som stod och rita på henne nu skulle alldeles snart börja skära i henne. För hon var på väg, hon skulle bli vacker.
När de två personerna hade kladdat klart på hennes kropp fick hon ställa sig upp och godtjäna allting och skriva under på några papper och ta på sig en ljusblå urtvättad sjukhusdräkt. Sedan rullades båren iväg.
Hon var hemskt nervös nu och hon trodde att de inte skulle gå så bra för hennes hjärtslag fick hela kroppen att vibrera. Men Dr. Yard sa att det gick över så fort hon blev nersövd. När hon fått andas ett tag i den där masken blev hon stentrött direkt och somnade.
När hon sov drömde hon en dröm om Sandra själv som stod och titta sig i spegeln. Huvudet var inlindat och midjan också. Sakta sakta av sig bandaget och till sist när man kunde se hennes huvud såg hon sig själv i ögonen. Hon var vacker, omåttligt vacker. Men var hon lycklig? Nej.
När hon vaknade hade hon midjan och näsan inlindade. Hon vände ansiktet åt andra sidan och reste sig upp. Såg sig själv i spegeln och tog långsamt av bandaget. Hon var inte vacker som i drömmen, men hon kunde se att hon skulle bli det när såren läkts.
Men som ett slag i huvudet så kom hon igår och förstod resten av drömmen. Var hon lycklig? Nej. Inte nu heller. Och det kändes inte som hon skulle bli det. Men Agneta skulle bli nöjd.
När båren rullades in i nästa operationssal men precis när de skulle sticka kniven i henne reste hon sig tvärt upp.
- Nej. Jag vill inte, sa Sandra. Jag vill inte, släpp mig.
Hon visste att hon inte skulle bli lyckligare om hon sprutade in massa gift i ansiktet. I Agnetas ögon spelade det ingen roll. Och det var ju hennes ansikte, det var hennes liv och det var inte någon annan som skulle bestämma det. Hon insåg att det var det hon hade låtit Agneta, den jävla losern, göra i hela hennes liv, hon hade låtit sig själv bli nertryckt och förolämpad i snart 14 år.
Dr. Yard pratade men Sandra var som hypnotiserad och bara gick iväg till rummet hon hade sin väska i. Av med den sunkiga sjukhusdräkten och på med sina egna kläder.
Det hade snart gått tre dagar sedan hon opererade näsan, så hon tog av sig bandaget och gick.
Ut genom dubbeldörrarna. Ut på gatan.
Hon drog fram telefonen ur fickan och ringde till nummerupplysningen.
- 118 100 vad kan jag hjälpa till med?
- Ja, hej jag skulle vilja ha numret till min pappa, Rolf Karlsson.
’’Spegel spegel på väggen där, jag vet nog vad skönhet är’’
Made by Nanna Geidenmark
Kapitel 2 Plasthjärta
Kapitel 2
- Ingen liten vän du har med dig idag? frågade Agneta spydigt
- Nej… mumlade Sandra med blicken i golvet och raska steg upp mot sitt rum
- Jag förstår att du inte har några vänner din fula unge, skrek Agneta hest efter Sandra som redan hade kommit in på sitt rum. Men dörren tycktes vara av papper, för hon hörde ropet lika tydligt ändå.
*
Den natten slog det henne. Hon skulle bevisa för sin mamma att hon också kunde vara vacker. Hon skulle bli bedårande. Helt jävla underbar.
Plastikoperation.
Den stora frågan var hur hon skulle få ihop pengar. Men just nu kunde hon inte tänka på något mer än vad hon skulle ändra på och hur härligt det var att ha en liten gnutta hopp i kroppen.
Men hon visste ändå att hon hade ganska mycket pengar som saknades även om hon hade en hel del pengar från förra sommarens jobb. Men hon visste ju inte hur mycket det skulle kosta. Hon visste bara att det inte skulle bli billigt.
Hon hade bestämt sig. Hon skulle göra det, men hon var tvungen att veta hur mycket ingreppen som hon skulle genomföra skulle kosta.
*
Dagen därpå gick hon till Sofiahemmet för att få reda på allt hon undrade. Hon kände sig så obekväm, det kändes fel.
Efter ett ögonblick som känts som en evighet pep nummertavlan och visade samma nummer som hon hade på sin lapp. Sakta gick hon fram till disken med blicken i golvet.
- Hej vad kan jag hjälpa dig med?
- Ehm… Hej jag har några frågor angående plastikoperationer och sånt.. ja..
- Vad är det du undrar? sa tjejen i kassan, hon såg helt underbar ut. Höga kindben, fylliga läppar och strålande ögon, fast ögonen kunde man ju inte operera.
- Jo… Jag undrar hur mycket det skulle kosta att göra en midjemarkerare, en näsoperation och botox i kinder, haka och läppar?
Tjejen i kassan stirrade på Sandra med stora ögon och gapande mun.
- Vänta lite ska jag kolla upp det
Efter en stunds väntan tittade hon Sandra i ögonen och sa
- Jag ska egentligen inte tränga mig på, jag får egentligen inte men varför i hela världen ska du göra plastikoperationer? Du är ju så ung och du har verkligen ingenting som behövs ändras på!
- Plötsligt fick Sandra så mycket raseri i kroppen. Det var väll hennes val om hon ville skära i sin kropp. Och det var ju allt annat än fin, det hade Agneta varit vittne för.
- Lägg inte näsan i blöt. Säg bara hur mycket det kostar
- Ca 50.000
*
Efter det sa Sandra hejdå och gick där ifrån. Nu visste hon hur mycket pengar hon var tvungen att känna ihop. Hon hade ungefär 27 tusen på sitt sparkonto som hon egentligen hade tänkt använda till sitt körkort, men detta var betydligt viktigare. Men även om hon hade 27 tusen, och det var väldigt mycket pengar så saknades det ändå 23 tusen för att komma upp till det beloppet som hon ville och skulle nå. Hon kunde ju alltid be Agneta, men hon Sandra ville att det skulle bli en överraskning. Hon ville fixa det själv. Eftersom hon inte hade något jobb skulle hon ju inte kunna ta ett lån. Men såna där sms-lån? Nej, hon var inte över 18 än så det skulle inte heller gå.
Dörren smällde igen och Sandra hoppade säkert 2 meter upp i luften. Hon var ju så inne i sina egna tankar att hon blev vettskrämd när dörren for igen.
Hon kollade ut genom fönstret och såg Agneta marschera iväg. Hon hade en chans att snoka lite i datorn och i Agnetas plånbok. Snabbt och lätt sprang hon ner för trappan och in på det lilla rummet som kallades kontoret men liknade mer en garderob.
Datorn var på men det var bara en onlineshop för tanter som var uppe på internet, där fanns inget att hämta. Hon sprang därför vidare till hallen där Agneta vanligtvis brukade ha sån låda med pengar i. På lådan satt det hänglås men det bekymrade inte Sandra, hon hade vetat var nyckeln var sedan länge. Hon rotade lite i glasskåpet och längst in under ett valigt plastgas låg en liten nyckel som passade perfekt in i hålet på hänglåset. Sakta öppnade hon lådan.
Där inne fanns inte så mycket pengar som hon trodde. 6 tusen lappar och 4 stycken 500 lappar. Sandra var girig och självisk och tog alltihopa och tog nyckeln med sig så att Agneta inte skulle märka att hon hade tagit pengarna förrän hon hittade nyckeln.
Hon knäppte igen låset och sprang upp. Hon gjorde allt i turbofart om i fall att Agneta hade glömt något hemma eller bara skulle på ett snabbt ärende. Det var rätt konstigt att hon gick ut över huvud taget eftersom det var något hon aldrig riktigt gjorde. Och det hade inte varit kul att bli upptäckt.
*
Mitt i natten satt hon uppe och gjorde en plan för att skaffa ihop de sista 15 tusen kronorna, hon skulle vara stygg. Hon skulle snatta och sedan sälja det vidare. Det skulle inte ta lång tid för hon visste hur man gjorde eftersom hon gjort det innan. Då var det hennes sätt att stilla smärtan. Om Agneta var elak mot henne, varför fick då inte Sandra vara elak mot alla andra?
Nej men en kavaj, ett par väldigt dyra öronhängen och en kavaj till skulle nog skrapa ihop de sista pengarna som behöves, om det var rätt sort.
Kapitel 1 Plasthjärta
Just det, Dikten i början är lixom ''motivet'' till hela berättelsen, men jag har inte skrivit den själv.
Kapitel 1
Spegel spegel på väggen där.
Sig mig du vad skönhet är.
Ska man se ut som en pinne
Och känna sig inne?
Ska man tro att man e cool
Bara för att man köpt en ny kjol?
Läppstift, mascara och kajal
Vi har för stora skönhetsideal.
Varför få skuldkänslor stora,
och bli kallad Hora
för att man ser ut så man gör
Och beter sig som man bör?
Tjejer sminkar sig i hopp
För att en kille ska dyka opp.
Killar borde titta vad som finns inuti
Och få reda på allt det sköna där inne i.
Nej, skönhet är vad som finns inuti.
Resten kan man skita i.
Spegel spegel på väggen där,
Jag vet nog vad skönhet är!
*
- Hur fan ser du ut?
Sandra gick bara förbi sin bittra mamma utan att låtsas om klagomålen och kränkningarna som sipprade genom hennes mun i princip varje gång hon såg sin dotter.
*
Deras förhållande hade aldrig varit sådär bra, eller jo, när hon var liten och Agneta inte hade slängt ut Sandras pappa än. Sedan den dagen blev Agneta bara mer och mer vidrig, elak och ambitionslös.
När Sandras pappa fortfarande bodde kvar jobbade Agneta på bank och hon älskade det. Varför hon slutade visste Sandra inte. Kanske var det för att hon ville vara hemma med Sandra, eller snarare var tvungen.
Nu visste hon att Agneta hatade henne så mycket det gick och hon dolde det inte speciellt bra, hon försökte inte ens. Sandra kom inte ihåg när Agneta sagt något snällt till henne sist och väntade sig inte heller något från henne heller. Det var hopplöst nu, och inte hade hon någon att prata med heller. Jävla Skit.
*
Detta hade alltså pågått rätt länge. Det här med hur Agneta behandlade Sandra.
En av de värsta sakerna med det här var att ingen visste det och Sandra visste inte vad hon skulle göra för att stoppa det. Hon kunde ju inte precis göra sig själv vackrare.
Under alla år som hade gått hade Sandra försökt komma på en lösning.
Rymma hemifrån? Nej, var skulle hon ta vägen då
Söka upp sin riktiga pappa? Nej, hur skulle hon veta var han befann sig?
Självmord..? Sandra tyckte väll att det var den bästa lösningen hitintills. Men hennes feghet stoppade henne gång på gång.
Så, vad tycker ni? :D
